Insikter,
lagstiftning
- och vägen ur
det osynliga
förtrycket
Lagstiftning och skydd
för psykiskt våld
I dag finns brottsrubriceringar som omfattar denna typ av våld men ännu inte en sammanfattande lag mot psykiskt våld vilket innebär att den utsatta behöver anmäla för flera olika brott som inbegriper helheten av psykiskt våld.
Grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning tar sikte på upprepade handlingar – såsom kränkningar, hot, tvång eller ofredande – som systematiskt bryter ner en persons självkänsla och trygghet. Olaga hot kan rikta sig mot den utsatta själv, mot barn, husdjur eller ägodelar, men även bestå i hot om att gärningspersonen ska skada sig själv. Olaga tvång handlar om psykisk press som tvingar någon att handla mot sin vilja, medan ofredande kan bestå av trakasserier, upprepad kontroll eller inskränkningar i den personliga friheten. Även systematiska härskartekniker och utfrysning kan omfattas av dessa bestämmelser.
Mot denna bakgrund publicerade regeringen den 20 maj 2025 ett utkast till lagrådsremiss med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld. I förslaget konstateras att psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem som ofta förekommer i samband med mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer samt hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld förekommer även i unga parrelationer och har ofta digitala inslag. Konsekvenserna för den som utsätts är påtagliga, både på kort och lång sikt, vilket bedöms motivera ett tydligare och starkare rättsligt skydd.
Regeringen föreslår därför att ett nytt brott, psykiskt våld, ska införas i brottsbalken. Brottet ska omfatta upprepad utsatthet för kränkningar i form av förolämpningar, otillbörliga hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om handlingarna sammantaget varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Straffskalan föreslås vara fängelse i högst fyra år.
Vidare föreslås att psykiskt våld ska kunna ingå som ett led i barnfridsbrott, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning, olaga förföljelse och hedersförtryck. Dessutom föreslås att brottet förolämpning ska kunna ingå som ett led i dessa brott. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2026.
Statistik och bevisläget
Statistiken visar att relativt få anmälningar om våld i nära relationer leder till åtal och fällande dom. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) läggs många utredningar ner på grund av brist på bevis. När ett mål väl når domstol är dock chansen för fällande dom större, särskilt om det finns stödjande bevis utöver offrets berättelse – något som sällan finns vid psykiskt våld. Fysiskt våld lämnar ofta synliga spår, vilket gör sådana fall lättare att anmäla och driva rättsligt.
Rättsprocessens
utmaningar för utsatta
Det finns en oro att anmäla vilket bygger på flera tunga
omständigheter. I rättsliga processer handlar det ofta om ord mot ord, där domstolen måste avgöra vem som är mest trovärdig. Domstolen bedömer om berättelsen är sammanhängande, detaljerad och konsekvent över tid, samt om det finns stödjande bevisning. Detta är dock komplicerat, eftersom personer som utsatts för våld ofta mår mycket dåligt och kan framstå som osäkra eller känslomässigt påverkade under förhör.
Forskning visar dessutom att personer som utsatts för våld har betydligt högre risk att drabbas av psykisk ohälsa. En stor studie från Sverige och Finland, som följde över 127 000 personer som sökt vård efter våldsutsatthet, visade att dessa individer har upp till tre gånger högre risk för depression, ångest, missbruk eller personlighetsstörningar. Risken för självmordsförsök och förtida död är också väsentligt högre bland våldsutsatta. Det belyser hur djupt våldet påverkar både kropp och själ.
När den utsatta dessutom har ett beroendeförhållande till förövaren, kompliceras situationen ytterligare. Många oroar sig även för att möta förövaren där, eftersom nervositeten kan göra att offret har svårt att tala för sig. Det händer ibland att motanmälningar görs eller att offer och vittnen försöker påverkas, vilket ökar utsattheten. Om förövaren dessutom är en arbetskollega kan även rädslan för att förlora jobbet och försörjningen spela in.
Det är vanligt att personer som utsatts för våld reagerar osammanhängande eller nervöst inför att möta förövaren eller att bli ifrågasatta i domstol – något som ibland missuppfattas av rättsväsendet. Allt detta visar hur viktigt det är att den utsatta får möjlighet att känna sig trygg och har tillgång till stöd på plats, exempelvis via socialtjänst. Tyvärr saknas detta stöd ofta i dag, vilket gör att många tvekar att anmäla trots situationens allvar.
Sorgen över att lämna en
destruktiv relation
Sorgen efter att ha lämnat en destruktiv relation är ofta lika tung och omskakande som sorgen efter någon som har gått bort. Detta kan upplevas på djupet och är en process som kräver tid och tålamod. Ibland kan man känna lättnad, men den blandas med saknad och ibland även skuld. Ilska och tacksamhet kan avlösa varandra, precis som rädsla och hopp. Det är inte alltid lätt att förstå sig själv, och för omgivningen kan det vara ännu svårare att greppa varför sorgen är så stark. Många står ensamma i sin sorg, det är då viktigt att prata med någon som kan förstå hur komplex situationen är. att veta att någon annan verkligen förstår.
Att bryta destruktiva band kräver att man omprövar hela sin tillvaro, steg för steg. Men tillsammans vågar de börja om och ger varandra hopp om något bättre, även när framtiden är oviss.
Att lämna en förövare efter att ha blivit utsatt för psykiskt våld är ofta bara början på en ny och svår resa. Många tror att allt blir bättre så fort man går, men sanningen är att det finns en lång rad konsekvenser man tvingas leva med – ibland under många år framöver.
Att ständigt trippa på tå för att vara den andra till lags sitter kvar i kroppen. Många bär med sig den känslan även efter att relationen tagit slut – man är rädd att göra fel, att någon ska bli arg, och anpassar sig för att undvika konflikt. Trots att man vill gå vidare blir man ofta ständigt kontaktad av förövaren. Sms, samtal, mejl – påminnelser om personen man försöker lämna bakom sig. Det kan kännas som att man aldrig blir fri, hur mycket man än försöker.
Många tvingas möta sin förövare varje vecka i samband med barnöverlämning, vilket kan vara både ångestfyllt och skrämmande. För vissa innebär det att man möter förövaren varje dag på arbetsplatsen – en ständig påminnelse som gör det svårt att läka. Det kan även hända att man på olika sätt fortfarande är beroende av personen, till exempel ekonomiskt eller praktiskt, vilket försvårar frigörelsen.
Att bli förtryckt dagligen tar ut sin rätt – självkänslan försvinner och man kan börja känna sig dum och ful. Förövaren kan ha gjort bort dig inför andra, vilket skapar skam och osäkerhet i sociala sammanhang. Vissa har även blivit sexuellt utnyttjade av sin partner, något som lämnar djupa sår. Livslång tillits-problematik är vanligt – man undrar ständigt: vilka kan man lita på?
Att leva under skyddad identitet kan bli en nödvändighet för säkerheten, men det innebär också att man förlorar möjligheten att vara sig själv fullt ut. Många kan inte längre röra sig på platser som tidigare varit ”sina” – rädsla och hot begränsar ens rörelsefrihet. Ofta tvingas man byta umgängeskrets och förlorar vänner på vägen. Det är inte ovanligt att bli ifrågasatt av både vänner och rättsväsendet, vilket kan kännas som ett ytterligare svek. Förövaren kan mot-anmäla, vilket leder till ytterligare stress och oro. Hot är tyvärr en
realitet för många – ibland uttalade, ibland underförstådda. Man får inte längre vara med i tidigare sociala sammanhang. Det är inte givet att människor tar din ställning – ”Han är så snäll”, kan folk säga, eftersom de aldrig anat vad som pågått. Att inte längre kunna vara offentlig är en sorg. Många tvingas dra sig undan, gömma sig och leva ett mer anonymt liv för att skydda sig själva.
Att lämna psykiskt våld är svårt, men att leva med efterdyningarna kan vara ännu svårare. Det är viktigt att veta att du inte är ensam och att stöd finns att få – även om det ibland kan kännas hopplöst. Det är en lång resa, men det går att hitta tillbaka till sig själv, steg för steg.
Historisk bakgrund
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, i takt med att samhället industrialiserades, började frågor om kvinnors och barns rättigheter få allt större uppmärksamhet. Rörelser för rösträtt och sociala reformer ledde till vissa förbättringar, samtidigt som lagar mot misshandel och övergrepp gradvis infördes. Trots detta var skyddet för utsatta länge otillräckligt och många stod utan stöd från både myndigheter och omgivning.
I Sverige dröjde det ända till 1984 innan våldtäkt inom äktenskapet förbjöds. Den så kallade samtyckeslagen, som trädde i kraft 2018, innebär att det inte längre räcker att någon inte säger nej – det måste finnas ett tydligt ja för att det ska vara ett giltigt samtycke. Ett nej kan uttryckas på många sätt, inte bara med ord utan även genom kroppsspråk. Att någon visar intresse betyder inte automatiskt att personen samtycker till sex. Utan ett ja, är det att betrakta som ett nej. Samtycke som ges under tvång eller efter påtryckningar räknas inte, och det är inte heller acceptabelt att försöka övertala någon att ha sex, även om personen till slut samtycker. Sådana situationer kan allvarligt påverka den utsattas integritet och självbild och väcka många svåra frågor hos den drabbade.