Motorn rusar när Charlie lämnar uppfarten bakom sig och skvätter upp grus i hjulhusen. Hennes händer skakar lätt mot ratten, hjärtat dunkar i bröstkorgen. Akki trycker sig mot passagerarsätet och viftar försiktigt på svansen, som för att påminna henne om att hon inte är ensam.  Hon kör planlöst genom landskapet, förbi mörka skogsbryn och ödsliga fält. Tankarna snurrar, men någonstans inom henne växer en beslutsamhet. Hon vet inte vart hon ska, varje kilometer som läggs mellan henne och huset känns som en flykt.  Mobilen ligger tyst i fickan, hon börjar få en otäck tanke inombords om att hon kan vara spårad. Just nu vill hon bara försvinna, hitta en plats där hennes röst blir hörd. Pulsen är hög och hon rädslan finns för att råka möta hans bil. Varje skuggas rörelse skrämmer henne och möjligheten att han när som helst kan möta dem. Varje gång ett par strålkastare närmar sig stelnar hon till och när det visar sig vara någon annan släpper hon ut luften i ett snabbt, darrande andetag.  Varningssignalerna har satt i gång en känslomässig storm inom henne där logiken inte är självklar. Är det verkligen rätt att åka när han ska komma på besök? Har hon blivit instabil och opålitlig? Kanske spökar hennes tankar inom henne och gör henne paranoid. Frågorna hopar sig inom henne men hon lyssnar på sin magkänsla. Skuggor av gamla sår blandas med nutid. Vad är verklighet, vad är inbillning? Är det intuitionen som viskar åt henne att dra sig undan?  Hon navigerar automatiskt genom landskapet utan att lägga notis till vart hon är på väg.